svartbloggen

De två senaste inläggen borde ha publicerats på liono.blogg.se ! Inte här!

Sitter och lyssnar på Kristian Anttilas nya singel. Tycker att den är fin just för att den inte är ett dugg fin. Ser något enormt vackert i att han är så rak med att han faktiskt är ett svin som har en, för den moderne indiepop-mannen, onaturlig kärlek till det motsatta könet. Innerst inne är vi alla Kristian, även om de flesta av oss intalat oss själva att vi tränat bort det för att känna oss aningen bättre än vanliga griskillar. Den enda skillnaden är väl egentligen att en del killar är svin, andra är svin och vet det. Tydligen finns det nu en tredje grupp som lever i tron att de inte längre är svin.

Här har ni låten som gett upphov till hela det här vansinniga resonemanget.
Kristian Anttila – Världens snuskigaste man

Jag läser just nu en bok av Kalle Lindh som handlar om autentiska männiksor det har varit synd om. Till exempel har det varit synd om Astrid Lindgren då man anar att hela Sverige har älskat och hyst stor respekt för henne utom just de män hon valt som regissörer åt filmatiseringarna av hennes böcker. Det verkar nämligen gå in starkt för att förstöra Astrids Liv. Ologiken kan i de flesta fall skyllas på regissörerna, men en sak måste vi lägga skulden på Astrid för. Bröderna Lejonhjärta slutar fint, hoppfullt och lyckligt med att bröderna tar sina liv för att hamna i Nangilima. De har nyss tagit ihjäl både Tengil och Katla. Vad är det som säger att dessa två inte redan står där i Nangilima och är jävligt hämndlystna?
Nu skall jag inte sitta här och skriva av hela boken åt er, men jag skrattar gott minst en gång per sida.