svartbloggen

Henrik var här igår och spelade piano så att jag nästan grät. Jag slås ofta av att jag egentligen skulle tycka att piano är det vackrare instrumentet när det gämnförs med gitarr. Det fina med Henrik är också att han är en väldigt förstående musiker. Han hade inte riktigt hajat hur jag ville ha refrängen på en av låtarna. Jag drog till med "Spela mer som på någon gammal Mauro Scocco-låt". En tämligen luddig beskrivning, men han begrep direkt vad jag var ute efter. Att han sedan är bäst i världen på Piano verkar inte glädja honom så fruktanvärt då han från och till ställer sig tveksam till livespelningar med motivationen att han inte riktigt vet om han vill hålla på med musik. Men jag och Johan vet. Vi vet att han skall förgylla våran vår/sommarturné med sitt piano. Annars!

Till skivan har vi även lånat ett underbarn på fiol. Han har visst inte slutat nian än men spelar redan brallorna av oss. Skall tydligen gå musikgymnasium i Stockholm. Egentligen är alla som spelar på skivan vansinnigt duktiga musiker. Jag är helt klart sämst. Men det känns ändå skönt för jag kan ge dem fullständig konstnärlig frihet och ändå veta att det kommer spela precis så som jag skrivit det och på de ställen dem inte gör det är det för att dem har hittat på något bättre. Jag gillar alla som någonsin spelat i bandet och menar inget illa, men Svart har aldrig varit så bra som det är nu.